Rygg

Ryggen är komplex med sina många leder och i grunden instabil. I enlighet med Panjabi (1992) kan ryggen delas in i tre stabiliserande delsystem. Ryggraden (1) med dess kotor, facettleder, diskar, ledkapslar, och ligament (ledband), muskler och senor (2), stora kraftproducerande muskler såväl som små stabiliserande muskler, samt det neuronala kontrollsystemet (3), kommunikationen mellan dessa olika delsystem och övriga kroppen. Det är av stor vikt att dessa delsystem fungerar väl för att ryggen skall förbli skadefri. Dessvärre kan små skador uppstå som till att börja med inte ger symptom men i förlängning kan leda till svårdiagnosticerade problem.

Nedan följer en kort beskrivning av de tre delsystemen:

• Ryggraden:
  Kotor, diskar, facettleder, ledkapslar och ligament (ledband) har fram till inte alltför länge sedan betraktats som enbart passiva strukturer. Senare forskning har dock visat att så inte är fallet. En mängd tryckkänsliga receptorer (mekanoreceptorer) har observerats i dessa strukturer och studier tyder på att det föreligger kommunikation mellan dessa receptorer och muskelspolar i lednära muskulatur. Djurstudier har t ex visat att genom att stimulera mellankotsdisken (anulus fibrosus) erhålls en momentan aktivitet i lednära muskulatur (multifidusmuskulaturen) på flera nivåer i lednära muskulatur på samma nivå och genom att töja på det längsgående bandet över taggutskotten på kotorna (ligamentum supraspinale) aktiveras lednära muskulatur på flera segmentella nivåer. Detta betyder att om skadan är lokaliserad till mellankotsdisk, ligament eller kota så påverkas närliggande muskulaturen.
• Muskulatur:
  Såväl stora kraftproducerande muskler som lednära specifikt stabiliserande muskler är viktiga för en stark och skadefri rygg. Ett flertal muskler nämns i litteraturen som särskilt viktiga avseende den djupa (segmentella) stabiliteten i ländrygg. Dessa är de djupa bukmusklerna: m transversus abdominis och m obliquus internus och den djupa ryggmuskeln: m multifidus. Studier har visat att funktionen hos dessa muskler är nedsatt hos patienter med ländryggsbesvär. I en studie av Hides et al (1996) konstaterades att ländryggens multifider inte återhämtar sig automatiskt efter skada utan kräver specifik aktivering. Vidare har m transversus abdominis visat sig aktiveras med fördröjning vid arm- och benrörelser hos patienter med ländryggsbesvär. Studier där dessa muskler har tränats specifikt har visat goda resultat avseende patienter med ländryggsbesvär av olika orsak (etiologi).
• Neuronala kontrollsystem:
  De neuronala kontrollsystemen är avgörande för kontrollen av ryggen i förhållande till armarna och benens rörelser samt kroppens position i rummet. Sensoriska signaler från muskelreceptorer (Golgi senorgan och muskelspolar), receptorer i leder och ligament (ledband), hudreceptorer, visuell såväl som vestibulär information bidrar till att korrigera och eller utföra en rörelse. Om vi t ex skall kasta en boll sker först en aktivering av de djupa lednära rygg/bukmusklerna för att vi skall kunna behålla vår position, vår posturala kontroll, och därefter aktiveras armens muskler och kastet utförs. Hos en patient med ryggssmärtor är dessa system defekta t ex med fördröjt muskelpåslag av de djupa lednära rygg-/bukmusklerna.

Idrottsrelaterade ryggskador och ryggbesvär

Att vara skadefri innebär fördelar inom varje idrott. En skadefri idrottare undviker onödiga uppehåll från träning och tävling och kan successivt öka kroppens hållfasthet och förmåga. Det är därför av stor vikt att träna med syfte att vara tillräckligt stark i förhållande till de krafter som kroppen utsätts för. Ryggen är särskilt utsatt då den, i egenskap av kroppens centrum, tar upp och fördelar krafter från såväl armar som ben. Smärttillstånd i ryggen är vanligt och ryggen står för ca en tredjedel av alla skador inom idrotten. Inom tungt ryggbelastande idrotter som exempelvis gymnastik och brottning har man visat att deformiteter i kotpelaren och för tidigt åldrande i mellankotsdiskarna (diskdegeneration) är långt vanligare än i normalbefolkningen.

Ryggbesvär kan liksom andra skador vara akuta, orsakade av ett plötsligt fall, en tackling eller liknande, eller vara av överbelastningskaraktär, komma smygande efter en längre tids träning. Graden av svårighet påverkar i sin tur tiden till återgång inom idrott. Eftersom ryggen är komplex och består av många leder kan orsaken till ryggbesvären vara många. Diagnostiska instrument såsom röntgen, magnetkameraundersökning eller likande kan underlätta och minska risken för att man fortsätter att träna med skador såsom sprickor i diskar, kotbågar och kotor. I många fall, och särskilt när det gäller överbelastningsbesvär, är det inte alltid skador såsom sprickor i kotbågar och diskar eller muskelproblematik kan verifieras med magnetkamera- undersökning eller vanlig röntgen. Det är därför att rekommendera fortsatt utredning hos leg sjukgymnast med specialistutbildning i idrottsmedicin eller Ortopedisk Manuell Terapi (OMT).

I väljfunktionen ovan finns exempel på övningar som kan vara bra vid ryggbesvär av överbelastningskaraktär. Dessa skall endast ses som exempel! (För utredning och bästa resultat kontakta leg sjukgymnast, gärna med specialistutbildning i idrottsmedicin och Ortopedisk Manuell Terapi (OMT)).

Författare: Marita L Harringe, med dr, leg sjukgymnast

Källhänvisning

Hides JA, Richardson CA, Jull GA. Multifidus muscle recovery is not automatic after resolution of acute, first-episode low back pain. Spine 1996;21:2763-2769. Hodges PW. Changes in motor planning of feedforward postural responses of the trunk muscles in low back pain. Exp Brain Res 2001;141:261-266. Indahl A, Kaigle AM, Reikerås O, Holm SH. Interaction between the porcine lumbar intervertebral disc, zygapophysial joints, and paraspinal muscles. Spine 1997;22:2834-2840. Karlsson J, Renström P, Holmström E, Forsberg A. Idrottsskador - frontlinjen inom behandling och rehabilitering, 2007, Centrum för Idrottsforskning, Stockholm. McGill SM, Grenier S, Kavcic N, Cholewich J. Coordination of muscle activity to assure stability of the lumbar spine. Journal of Electromyography and Kinesiology 2003;13:353-359. Panjabi MM. The stabilizing system of the spine. Part I. function, dysfunction, adaptation, and enhancement. J Spinal Disord 1992;5:383-389. Quint U, Wilke H-J, Shirazi-Adl A, Parnianpour M, Löer F, Claes LE. Importance of the intersegmental trunk muscles for the stability of the lumbar spine. Spine 1998;23:1937-1945. Sekine M, Yamashita T, Takebayashi T, Sakamoto N, Minaki Y, Ishii S. Mechanosensitive afferent units in the lumbar posterior longitudinal ligament. Spine 2001;26:1516-1521. Swärd L, Hellstrom M, Jacobsson B, Peterson L. Back pain and radiologic changes in the thoraco-lumbar spine of athletes. Spine 1990;15:124-129. Yamashita T, Cavanaugh JM, El-Bohy AA, Getchell TV, King AI. Mechanosensitive afferent units in the lumbar facet joint. Journal of Bone and Joint Surg. 1990;72A:865-870.